Amazonas – Use it or lose it (Integrar para nao entregar)


Amazonas. Smaka på ordet, visst är det både kryddstarkt och smakrikt. Ett område två gånger så stort som Indien, djup djungel, folkslag som ännu inte vet vad wifi, skosulor och glassbilar är.

Amazonas är väl drömmen om världens syrerikaste luft, träd överallt, evigt vattenflöde, naket naturfolk och vilda djur: kajmaner, rosa delfiner, pirayor och anakondor?

På 1970-talet skapades en slogan: Integrar para nao entregar. Entreprenörer byggde vägar långt in i djungeln för att kunna tillgodose sig av skogsskövlingen som tog fart ungefär när vi i Sverige upplevde vår gröna våg och storstadsbor flyttade till små hålor och renoverade gamla trähus, bar skägg, träskor och lyssnade på Bob Dylan.

Mitt i Amazonas finns den regionala huvudstaden Manaus. Internationell flygplats, 2 miljoner människor, ruskiga hamnkvarter och skytbygget Teatro Amazonas. Utgångspunkt för gummiindustri, båttransporter och norra Brasiliens ekonomi.

Lokala transporter upp- och nedströms på Amazonas sker enbart med flodbåtar. I upp till en vecka bor folk i hängmattor på gamla träskutor som trafikerar alla de städer som finns längs med Amazonas.

Minst 300 hängmattor på varje båt. En kantin serverar mat tre gånger om dagen och om båten inte är katolsk finns även öl att köpa i baren på översta däck.

Vill man inte åka flodbåt i konstant en vecka (eller nerströms) går det att göra flera stopp längs vägen i de städer som befolkar flodbankarna. Tefe är en sådan stad. Med ett stort område och över 65.000 invånare (vid en sjö som är lika stor som Nederländerna är långt) finns såväl missionskyrka som sjukhus och två torg. Däremot avsaknad av turistverksamhet och utflykterna från staden handlar mer om soppatorsk, obefintlig engelska och tvivelaktiga hamnbarer.

I Tres Fronteras möts Brasilien, Colombia och Peru. Det finns inga gränsposteringar, vägspärrar, eller tullkontrollanter. Människor och fordon passerar fritt mellan gränserna och turister behöver bege sig till tullkontoret/flygplatsen för att stämpla in och ut innan fortsatt resa inom valfritt land.

Städerna är fulla av kommers, små butiker, gatustånd, salsa och reaggaeton. Barn äter glass i parken och kollar på papegojor, skolungdomar spelar basket, servitrisen överlåter den tomma biljardklubben till turister en timme mellan arbetsskiften, militärer spelar bastrumma i karnevalståget.

I Leticias bibliotek finns även ett etnologiskt museum inrymt. Där kan besökarna ta del av indiankulturer, dess liv, seder och bruk. Folkslagen lever fortfarande och de välkomnar turister. Dyra utfärder med speedbåt och kyld öl. Det samma gäller för vilda djur. Dyra resorts där kajmaner, delfiner och pirayafiske ingår.

Att byta ut en inkomstbringande verksamhet som skogsskövling har hittat sin efterföljare i eko-turismen. Amazonas lever, människor i gränsstäderna Tabatinga (Brasilien), Leticia (Colombia) och Santa Rosa (Peru) firar varje år en gemensam högtid med uppträdanden och karnevalståg; Amazonas style (vilket inkluderar militär närvaro i tåget och mindre synkroniserade dansgrupper med västerländska inslag).

Det går utmärkt att resa local-style i Amazonas. Då serveras vilja djur på tallikar eller visas upp på museum (gamar undantaget). Däremot trevliga möten ombord på hängmattebåtar, på barer som visar fotbollsmatcher eller på biljardhallar.

Amazonas handlar inte bara om eko-vänlig turism. Det handlar om exklusiv turism där vilda djur och naturliga folkslag visar upp sig för turister (den första bilden i detta inlägg är en tavla från en pizzeria i Tefe).

Use it och lose it.