By principe – I hate to get cheated!


Från El Nido till Phi Phi. Goa, Tulum. Gringotrailsen i Sydamerika och Australiens Östkust. Och alla dessa backpackers. Som reser ut på sina livs resor, växer och är så otroligt individuella och utforskande.

Eller?

Det finns några utstuderade grupper bland backpackers. De är ungefär lika individuella i grupp som Södermalmsmänniskor. Ni vet alla som ska vara så unika och därför handlar speciella kläder från samma butik, delar Spotifylistor och hänger enbart i Sofo.

Till en början finns alltid en Tom med på alla backpackerhäng. Darron eller Josef kan han också heta. Orakad, skitig t-shirt och reparmband och lite snäckor runt halsen. Med sin eländiga gitarr sitter han och spelar och sjunger. Runt omkring finns åhörare som trallar med i The House of The Rising Sun och Hotel California. Alla känner sig som 19 igen (förutom de som verkligen är 19 och upplever sig som mycket äldre).

Runt omkring Tom finns det två grupper. De anser båda att det är de som är de riktiga backpackers och att de andra inte alls är att räkna med.

Först har vi de flummiga. Gänget som alltid reser i grupp även om de lärt känna varandra längs vägen. De klär sig i fiskarbyxor från asien, indiska bönesjalar och tygväskor med indianteman (killar som tjejer har samma dresscode). Till det, gärna sjalar i håret, de obligatoriska jesussandalerna och alla hals- och armband i rep och tyger. Snäckor, frön och diskreta pärlor. Flummet kommer ofta från södra europa och har gamla tygväskor som de får ont i ryggen av.

De umgås ofta med Tom. Sitter i ring och beundrar hans vackra stämma medan de inte har mycket till övers för ’De präktiga’.

’De präktiga’ däremot ser sig inte alls som präktiga utan bara som funktionella. Det betyder fotriktiga skor och dyr (och färggrann) 60-liters ryggsäck med bra förvaringsutrymmen och avlastningsband för ryggen. De har lättskötta frisyrer, på sin höjd ett litet plastarmband med ett fotbollslag på sig. Alla präktiga gillar att diskutera ekonomi, jämföra priser och klaga på att allt är så dyrt. Samtalsämnena som förenar dem är att berätta hur lite man kan lämna i dricks, var ölen är en krona billigare eller hur man kan komma undan ett lands utreseskatt genom att åka båt istället för att lämna landet med flyg.

Denna grupp är de som överlag har en bra inkomst. De har utbildning, jobbar som systemvetare, biofysik eller inom IT. De har försäkringar vilka kostar mer än vad många lokalbor tjänar per år. De har föräldrar med backup om bankkorten skulle bli stulna. De har ambassader tillgängliga. De har råd. Ända pratar de bara ekonomi, och klagar på att saker blivit dyrare, att det och det stället var så mycket bättre för sju år sedan. Alla som inte har några sju år tidigare att jämföra med nickar ändå och apar efter det sjunka ekonomitugget.

Flummet tror gärna på astrologi, mytologi och ser sig själv som 2000-talets hippies vilka ska sprida fred och andlighet i världen. De umgås i ringen med Tom och ser upp på stjärnorna och tar till sig ny kunskap tycker de. Som nya låtar till exempel. Eller nya droger eller nya jogaposer.

De präktiga är inte så intresserade av sånt trams. De bryr sig vare sig om religion eller lokal missär. Volontärjobb är inget för dem (om de inte är runt 20 och tror att de kan rädda världen genom att betala för att passa barn i två veckor när de i själva verket bidrar till landet mer genom ölskatten de betalar). Istället gillar de präktiga att göra coola saker. För att kunna bocka av dem, check in the box. Därför flaxar de omkring i världen och hoppar byngyjump, paraglidar, tubar, dyker eller besöker sevärdheter. Skit samma varför den här steghögen står här. Upp för den och sen ska de leta upp billigaste ölen.

När de präktiga reser omkring konstaterar de ofta hur dåligt saker fungerar utomlands och ofta tänker de ”att varför gör de inte så här istället, det är ju så mycket bättre…” De hatar förseningar, kan inte förstå varför vissa inrättningar är så slöa. Varför de inte har backup, varför strömmen försvinner. Hemskt när restauranger lurar en genom att lägga på 12,5 % skatt och det värsta av allt; lokaltransporter utan någon busstidtabell alls. Det ska ju finnas scheman så man kan klaga på förseningar…men transporter som går när dess platser är fullsatta är den värsta pinan av allt att utsätta sig för. Däremot tycker de om Tom som sitter och sjunger i bakgrunden. Bra gratisunderhållning.

Dessa två grupper ska ju lära känna varandra och sedan umgås. Separat såklart, med Tom som treackorsförmedlare. Sitta i fotsvettiga hängmattor eller beanbags där hundar brukar sova. Röka otaliga cigg och dricka billig öl.

Inledningen till en konversation följer alltid mönstret:

– Were U from? Som om det spelar någon roll, det märks oftast ändå.

– Were U going/coming from? Nu ska det avgöras om personen i fråga ska åka samma väg som dig eller motsatt (något annat alternativ finns inte). Åker ni samma väg ska ni bräcka varandra genom att ha haft den billigaste och bästa upplevelsen. Åker ni motsatt håll kan ni ge varandra tips.

– OK, how long? Den som är ute längst tid vinner. Är du inte ute sex månader går det bra att ljuga så länge ni inte åker samma håll eller blir FB-vänner.

– Cool. Säger du bara, du tycker antingen att denne skryter eller att det är en tönt.

Efter det kan diskussionen antingen glida in lite på ålder och vad man sysslar med. Vinner gör den som är ute längst (minst sex månader) och är yngst (max 25 år). Självklart kan man ljuga om det känns bättre för att passa in i sällskapet (dvs, bräcka dem andra).

Hittar man ingen mer gemensam nämnare så tar samtalet slut efter det. Då sjunger man med lite i Toms refränger och plockar fram sin guidebok istället. Alla hatar Lonely Planet och dess kommersialism. Alla säger att de vill åka utanför turiststråken och hitta ’de verkliga paradisen’. Ingen vågar sig utanför Lonely Planets pärmar. Flum som präktiga viker inte från sin Bibel. För det verkliga livet som många lokala har det i de länder där backpackers rör sig är inte så intressant. Där är folk bara fattiga. Dammigt och smutsigt. Där finns ingen soyamjölk till islatten eller grönsaker sköljda i flaskvatten som pryder ceasarsalladen eller vegohamburgaren.

Grupperna kan skilja sig lite åt peningamässigt. Medan de präktiga har det gott ställt finns det flera inom de flummiga massorna som bokstavligen reser till pengarna tar slut. De bor alltid i hängmattor på billiga hostels, tar lokalbussar eller liftar. De jonglerar eller trummar eller spelar mungiga för att dra in lite extrapengar. De hänger. Något annat har de aldrig råd med. Allt för att kunna vara ute ytterligare en månad eller två.

De präktiga är för snåla för att kosta på sig allt de vill. Visst spenderar de dyra dollars på djungeltrekks, sandboarding och fallskämshoppning. Allt för att kryssa i boxen. Sen kan de alltid klaga på hur dyrt allt är och därmed ha diskussionsunderlag för ett par ölkvällar framåt.

Till slut finns nu även flashpacksen. De som vuxit ut fjällrävens beige byxor och istället har en chick väska, märkesflipflops. Som bär Ed Hardy linnen, har finkosmetiska nattkrämer och ibland byter ut vingliga våningssägnar i dormrooms mot ett litet hotel med pool. Som efter en billig lokal måltid för 10 kronor går ut och dansar till Hedkandi som gästar bpmfestivalen och dansar loss. De som fortfarande har reparband för att de lämnat finsmyckena hemma och hatar att bli väckt av någon trummande orakad slashas.

Så när jag satt där i mitt blingbling-linne kom en tysk fram och pratade med oss på hostelet Los Amigos i Flores, Guatemala. (Alla åker dit som ska besöka Mayaruinerna Tikal. Dyrt inträde men väl värt att se). Lonely Planet säger att Los Amigos är bästa stället att bo på i Flores. Efter inledningsfraserna (Tysk, 5 månader i Central- och Sydamerika, reser söderut men missade coola ATM-grottan) kom vi in på ekonomi. Upprörd berättade han om hur han blivit lurad vid tullgränsen och fått betala 3 dollar fast det inte stod om det i Lonely Planet. 3 dollar är ungefär 20 kronor. Hans liv står inte och faller med det när han reser runt i fem månader. Men som han förklarade hela sin tyska livssyn i begreppet att bli blåst av det fattiga Guatemalska folket:

– By Principe, I hate to get cheated.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *