Man vet aldrig vem man ska sova med


”Gå förbi ambassaden till gatan som tar slut vid den stora jordhögen. Sväng höger och passera fruktstånden men inte ända tills vägen svänger. Jag bor på sidovägen Soi 13 men det spelar ju ingen roll eftersom det inte finns några skyltar. Tredje huset på vänster sida, svart grind, jag knyter fast en blå sjal så du hittar.”

Att resa solo har sina för- och nackdelar. Det kan vara tufft att alltid behöva ha koll själv på sina saker, inte kunna gå på toaletten i rädsla av att bli av med sittplatsen, väskan eller att bussen åker ifrån en. Ibland är det ensamt och trist, ibland önskar man att det fanns någon i närheten som man känner bra.

Men att resa själv betyder också att man träffar så oerhört mycket människor som man aldrig skulle ha träffat annars. Möten, kontakter, nätverk, oanade möjligheter och fantastiska upplevelser som enbart skett eftersom man inte stänger in sig i sin skyddade miljö.

Att åka VIP sleepingbus i Laos innebär att man ska dela en 90+160 cm madrass med en annan person. Reser man i sällskap är det bara att hoppas att båda personerna inte är två meter långa. Är man soloresenär blir man ihopduttad med en annan person (däremot är det strikt uppdelat att man delar pyttebädd med en person av samma kön och de blandar inte lokalbefolkning med falanger, dvs. utlänningar).

Cindy är resereporter på The Slow Boat; förutom bloggen twittrar hon också. När jag besökte henne ett par dagar efter nattbussen hade jag lite svårt att hitta hennes hus.

Man vet aldrig vem man sover bredvid när man reser själv.